Världen väntar på mig
Oj, vad roligt! Har haft otroligt många sidvisningar idag, kul att se att ju mer aktiv man är desto mer aktiva blir läsarna, skojigt! Men däremot har jag ju varit desto mindre aktiv idag,, tiden har gått jättefort, har gjort massa annat som var riktigt skönt att få avklarade kan jag säga och dessutom gick jag upp senare.
Har känt ett tag att det skulle vara kul och ändra designen lite på bloggen, skulle vilja göra en egen snygg design och började titta på det igår. Men det var lite för komplicerat för mitt stackars sjuka huvud att ta sig an. Känner mig lite bättre idag, men inte betydligt, ett segt virus det här. .
Käkade precis godaste lunchen den här veckan,, hemmagjorda våfflor! Med hallonsylt, socker, drottningsylt och nutella,, och vilka minnen nutellan väcker asså.. Åt det verkligen var och varannan dag hemma i Montpellier. Kommer speciellt ihåg en gång när Brigitte och Benjamin gjorde massa crêpes till middag, och självklart med en stor burk Nutella till, mmmm. . . Brigitte var min värdmamma och Benjamin hennes 18åriga son.
Här är köksbordet, där crêpsen intogs.. ;)
Gud vilken underbar tid de där 3 månaderna var, och tänk att det snart gått ett år sedan.. Den första april var det ett år sedan jag åkte ner. Inte konstigt att min reslust börjar rycka rejält i mig nu, tiden är ju inne. Man lever bara en gång, och om jag börjar plugga i höst så är det verkligen tid att resa nu.
Vad hindrar mig?
Har känt ett tag att det skulle vara kul och ändra designen lite på bloggen, skulle vilja göra en egen snygg design och började titta på det igår. Men det var lite för komplicerat för mitt stackars sjuka huvud att ta sig an. Känner mig lite bättre idag, men inte betydligt, ett segt virus det här. .
Käkade precis godaste lunchen den här veckan,, hemmagjorda våfflor! Med hallonsylt, socker, drottningsylt och nutella,, och vilka minnen nutellan väcker asså.. Åt det verkligen var och varannan dag hemma i Montpellier. Kommer speciellt ihåg en gång när Brigitte och Benjamin gjorde massa crêpes till middag, och självklart med en stor burk Nutella till, mmmm. . . Brigitte var min värdmamma och Benjamin hennes 18åriga son.
Här är köksbordet, där crêpsen intogs.. ;)Gud vilken underbar tid de där 3 månaderna var, och tänk att det snart gått ett år sedan.. Den första april var det ett år sedan jag åkte ner. Inte konstigt att min reslust börjar rycka rejält i mig nu, tiden är ju inne. Man lever bara en gång, och om jag börjar plugga i höst så är det verkligen tid att resa nu.
Vad hindrar mig?
Kommentarer
Trackback
